Mock trial

Alla vårsäsongens tävlingar har eller kommer att infalla på helger då jag antingen jourar el kursar, med ett enda undantag – SSRK Gävleborgs mock trial på Kristi Himmelsfärdsdag. Eftersom Jens också var ledig den dagen och jag, trots att jag envist hävdar motsatsen, nog är lite av en tävlingsmänniska så anmäldes såklart både Grim o Sting till evenemanget. På onsdagskvällen försökte jag dock övertala Jens att vi skulle stanna hemma, att gå upp kvart över fyra för en inofficiell skoj-tävling kändes inte alls lockande längre…

Men Jens (som är tävlingsmänniska på riktigt!) vägrade bestämt att ställa in o vi kom iväg som planerat några minuter efter fem på torsdagsmorgonen. Nu visade det sig att Eniros beräkningar för hur lång tid det tar att köra mellan Eskilstuna o Hofors var helt åt fanders, så vi rullade in på samlingsplatsen samtidigt som provledningen fem över sju. Gissa vem som fick skulden för detta? Jaja, hellre för tidigt än för sent!

Det var 27 ekipage till start, ungefär hälften synnerligen meriterade och hälften lite mer noviser på området. Fördelen med den här typen av evenemang är ju att man kan prova på utan att det betyder nåt om man misslyckas och det är en väldigt bra inkörsport till A-proven. Klockan åttan hölls ett sedvanligt välkomnande och presentation av domarna – bakom böckerna denna dag stod Ulf Göranzon och Lasse Hedman, med Mats Närling och Tommy Lundin som ”elever”.  Efter detta delades hundarna in i fyra grupper och man drog igång tävlingen.

Grundomgången hölls som driver och det var inga konstigheter i upplägget. Hundar o domare stod i skogskanten framför en halvsumpig mark som gränsade till skog o björksly och två personer med bössa o dummies rörde sig genom terrängen framför respektive grupp under skott o kast. Efter att såten blåsts av fick varje ekipage hämta varsin valfri dummy och när man gått laget runt började man om igen så att alla fick sina två apporter. Proceduren upprepades i andra omgången men då för de andra domarna, dock med skillnaden att det endast gällde en apport och att man för det ena domarparet återigen fick ta vilken som helst, medan man i den andra gruppen ombads hämta från ett specifikt område.

Både Jens o jag var nöjda med våra insatser i grundomgången och tyckte oss vara obelastade. Men eftersom det trots allt varit ganska enkla uppgifter så borde många ha klarat sig bra och vi trodde inte att domarna skulle lyckas sålla särskilt hårt efter dessa tre apporter. Det visade sig dock att det endast var 8 ekipage som efter grundomgången var helt rena eller hade max en ”knock down” på dessa tre apporter, och vi var glada att båda två hamna i den gruppen.

Hela tillställningen förflyttades till en böljande hage med en hel del träd, en underbar men inte särskilt lättarbetad mark! Den belastade gruppen inledde och alla fick ytterligare två apporter till under arbete på linje, antingen markeringar eller dirigeringar. Därefter hade de fått sina fem apporter, dvs tillräckligt för att ett kvalitetspris ska kunna delas ut, och efter lunch fortsatte man med de obelastade hundarna.

Grim fortsatte sitt synnerligen effektiva arbete och tog snyggt in en markering o en dirigering i 3e omgången. Vi tappade ytterligare ett par hundar och en handfull ekipage fick fortsätta till 4e omgången, ett antal som decimerades till tre inför sluttävlan. Grim o jag var fortfarande med!

Avgörandet skulle fällas genom att de tre kvarvarande ekipagen fick varsin minnesmarkering och varsin dirigering, fortfarande i samma hagmark men i ett parti som var än mer trädbevuxet. Vår markering föll o Lava inledde med att elegant hämta sin dirigering, varefter Grim snabbt plockade in markeringen. Lavas markering kastades och Kelly skickades på en klurig dirigering till en hög med fällda aspar, men lyckades tyvärr inte få med sig apporten trots ett tappert försök. Eftersom Lava redan fått sin dirigering kastades turordningen om och vi fick försöka på den apporten istället. Grim gjorde precis som jag bad honom och hittade ganska snabbt dummyn – duktig hund! Därefter skickades Lava på sin markering, men eftersom varken hund eller förare hade sett den ordentligt misslyckades tyvärr även hon med sin uppgift. Tävlingen var över och plötsligt insåg jag att vi låg riktigt bra till – vi måste ju faktiskt ha vunnit?!

Så fort jag visar mig offentligt i hundsammanhang så känner jag att jag måste bevisa något. Jag får fortfarande kommentarer som ”här kommer nån som vet hur det går till” eller ”du som varit i England är väl expert på det här”, trots att jag nu varit hemma i mer än ett år. Oftast är det nog inte illa ment men ibland kan jag ana en viss skärpa i undertonen, avundsjuka kanske? Jag är väl medveten om att jag är fantastiskt priviligierad som kunde göra det jag gjort och jag skulle vilja slippa att behöva ”försvara” det på ett eller annat sätt. Men därför är det också lika skönt varje gång jag o hunden åtminstone inte gör bort oss!

Och det gjorde vi faktiskt inte heller i Hofors, Grim gjorde allt jag kunde begära och jag förde honom väl. En del tyckte säkert att jag gick in o styrde för tidigt på någon markering, men när det är tävling handlar det bara om att få in apporterna så fort som möjligt. Ser jag att hunden kommer att passera dummyn fel i vind tänker jag inte chansa utan säger stopp o sök, i synnerhet när det fanns stor risk att han annars försvinner utom synhåll. Grim är kanske inte den mest flashiga hunden i världen, men han är synnerligen pålitlig o stabil och tack vare att han inte gör av med ett uns energi på att stressa eller tokspringa, så håller han lätt ihop en hel dag. Den sista uppgiften sköttes lika effektivt som den första, trots att det under eftermiddagen märktes på en del andra hundar att de började bli mentalt trötta. Alla har vi olika preferenser när det gäller hundar och Grim är precis vad jag vill ha i fråga om fokus o fart.

Jens o Sting då? De hade fyra helt rena apporter men efter att Jens missbedömt den 5e o höll Sting någon meter för kort, så fick de inte vara med o leka längre. Trots detta så var Jens ganska nöjd med dagen, han o Sting har haft lite kommunikationsproblem på sistone men av detta märktes ingenting längre. Jag vet allt om hur det är när förtroendet mellan hund o förare brister och är så glad för att de tycks hittat tillbaka till varann igen!

Några allmänna reflektioner:

Upplägget var helt utmärkt och jag uppskattade särskilt att man faktiskt hade med några driver också. Alltför ofta anordnas mock trials enbart som trampjakt/walk up och om det ska vara en träning/inkörsport till A-proven borde man ju lägga betydligt mer tid på drivna ”fåglar”.

A-prov (o därmed även mock trials) är per definition väldigt orättvisa. Jag kan faktiskt inte komma på någon annan sport som har orättvisan inbyggd i systemet på samma sätt som ett field trial?! Det är självklart lättare för den hund som skickas först efter en drive att hitta en fågel än för den som står sist på tur och svårighetsnivån på apporterna under en walk up varierar kraftigt (jfr tex en lätt vingskjuten rapphöna som går ner i hög vegetation med en fet fasantupp som faller död på öppen mark). Slumpen gör stor skillnad och startnumret kan vara avgörande för om man åker ut först eller vinner provet. Men det är bara att gilla läget och acceptera orättvisan, det är ju faktiskt just det oförutsägbara som gör den här provformen så himla rolig o spännande. Det är lite som att vara veterinär i fält - så här blev uppgiften, lös problemet med de medel som står till hands!

Domarkåren behöver såklart också utbildas inom området A-prov och det är ju helt fenomenalt att utnyttja mock trials till detta – närmare ett riktigt prov än så kommer man ju inte! Dock tycker jag att om man ska ha det som ett utbildningstillfälle så ska reglerna följas… Vid ett par tillfällen så skickade man fel hund/ändrade sändordningen eller avstod från att skicka en andra hund på en apport. Även om dessa avsteg gjordes medvetet och inte påverkade tävlingens resultat den här gången, så tycker jag det är direkt fel att göra sådana justeringar. Eftersom slumpen spelar så stor roll för utgången av ett A-prov (se ovanstående resonemang), så måste det sitta i ryggmärgen på domarna hur turordningen är! Det får inte ens i det undermedvetna finnas en antydan till flexibilitet eller annan tveksamhet när det gäller denna sak.

I övrigt skötte sig både domare och funktionärer med den äran och SSRK Gävleborg har all rätt att vara stolta över arrangemanget. Stort tack till provledare Kenth Lind som med sin stab av fantastiska funktionärer anordnade spektaklet!! 

 

Andra hälften av startfältet väntar på sin tur, de två första grupperna är inne och får sina första apporter.

Under "driverna" så stod man i kanten av skogen o tittade ut över en liten sänka bort mot skogen på andra sidan.

 Stewarderna Agneta Strömwall o Ulrica Broqvist samlar massorna...

...som snällt låter sig ledas till rätt ställe. En vy över hagen där trampjakten hölls, det ser kanske inte så svårt ut men träden gjorde att markeringarna syntes dåligt och det fanns en hel del andra bunkrar i form av diken o höjdskillnader.

 Publiken såg dock bra!

 Jens har gått in i sin bubbla och Sting är helt med husse.

 Pass på!

 Hur svårt kan det vara?! Sting löser sin första uppgift elegant.

 Anna-Karin hjälper sin Kelly på en svår markering.

Sluttävlan - Monica o Lava närmast kameran, sen jag o Grim samt Anna-Karin o Kelly.

 Där borta står de o planerar upplägget. Väldigt vacker men ganska svår mark!

 Nu har Sofia gått in i bubblan... Grim tar det hela med ro.

 "Där borta bland björkarna till vänster!"

Lasse ger instruktioner.

 Anna-Karin försöker få kontakt med Kelly - inte lätt bland alla träd!

 Nu är det slut och jag har just insett att detta MÅSTE ha räckt hela vägen?!

 Domarkvartetten.

Och prispallen!

1:a Sofia o Searover Day One,

2:a Monica o Streamlights Nickis O'hara,

3:a AnnaKarin o SJ(j)CH Moormans T Hazel