grouse shooting 2013 -2

grouse shooting 2013 -2

onsdag 12 september 2012

Jakter o apportörer

Jaktsäsongen är i igång o som vanligt börjar det med en rivstart! De första två veckorna hade vi apporteringsuppdrag varannan dag, men nu har det som tur är lugnat sig litegrann. Jakt 2-3 dagar per vecka är mer lagom över tid, annars hinner eller orkar man liksom inte riktigt njuta av det.
För njuter gör vi – av härliga kamrater, fina fåglar, underbart väder och, framförallt, av fantastiska hundar. Vilket jobb de gör för vår skull – timme efter timme i tunga dyvatten, tjocka vassar, tät spannmål och slingrande näckrosor. Eller för all del i lättsprungen skog eller öppna hagar, det förekommer ju mindre betungande marker också!
Vi hade en incident där Sting fick värmeslag (vilket var riktigt otäckt innan han hämtade sig efter att ha blivit utföst i dammen o avkyld igen), men i övrigt har vi än så länge (peppar, peppar!) klarat oss från skador värre än uppskavda näsor o ögonlock, mindre skärsår, lättare stukningar o lite muskelvärk. Rapporter kommer dock från vänner o bekanta som inte varit lika lyckliga – det ÄR farligt att vara jakthund, även i områden utan större rovdjur!
Risken att skära sig, bryta en tå (eller mer), få upp vasstrån/hagtornstaggar/annat i tassarna osv kan inte förringas, men jag är helt säker på att hundarna inte skulle byta bort jakten för något i världen.
Det är underbart att se arbetsglädjen hos hundarna och ännu bättre när man tillsammans gör ett bra jobb. Att verkligen få till ett samarbete med en hund (eller annat djur för den delen) är en stor ynnest och känslan när man tex med gemensamma krafter lyckas få tag på den där sista skammade fågeln är helt obetalbar.  Jag är säker på att hundarna känner en liknande tillfredsställelse och att de faktiskt förstår principen med lagarbete. Vi två mot världen!
Den där sista skammade fågeln, ja… Det leder oss in på ett synnerligen känsligt ämne. Hur ska man göra när man känner att det finns medlemmar i apporteringslaget som inte riktigt håller måttet? Det kan bero på att hunden är helt ostyrig eller på att någon bara står o fin-apporterar för att sen gå tillbaka till bilen eller på att föraren aldrig tycks notera de skammade fåglarna som går långt iväg eller på att vederbörande inte någonsin gör ett ordentligt eftersök eller vad som helst. Det är oftast ett tungt o hårt arbete att vara apportör ffa på en andjakt och jag tror inte jag är ensam om att någon gång har känt att en del ekipage inte är till nån större nytta eller kanske till och med ställer till besvär för övriga apportörer.
Nu syftar jag självklart inte på de som kommer in som nybörjare – alla har vi varit noviser nån gång! Men det finns folk som varit med i många år och fortfarande gör som ovan och då blir det bekymmer. Detta eftersom varje påskjuten fågel som inte apporteras är ett jaktetiskt problem. En skadad and lider garanterat lika mkt som en skadad älg men eftersöksinsatserna kan skilja dramatiskt mellan djurslagen!
Men vad gör man då? Vem är jag att komma som en viktigpetter o anmärka på andras arbete? Ska man ”skvallra” för jägaren eller den som har hand om apportörerna? Ska jag med mitt världssamvete ta på mig ansvaret för alla påskjutna fåglar längs hela skyttelinjen? Eller ska man helt enkelt strunta i att det blir mer fågel kvar än vad som egentligen är acceptabelt och bara sköta sitt eget? Vara nöjd med att det åtminstone är så rent det kan bli runt mina skyttar? Och hur ska jag egentligen kunna veta säkert att jag och mina hundar är så bra som jag tycker – jag vet ju faktiskt inte hur många skammade fåglar jag missar? Det här är ett dilemma av stora mått men något som bör diskuteras, trots att det är oerhört känsligt. Hur framför man den här typen av kritik och vem har mandat att göra det?
Jag tror att mycket av problemen kan härledas till den allra första kontakten med riktig jakt. Det borde finnas nån slags mentorskap eller inslussning för nybörjare inom det här gebitet.  De allra flesta hundförare kommer ju via hundsport/B-prov och få har någon jaktlig förankring att falla tillbaka på (så även undertecknad!). Då kan man inte heller tro att vederbörande bara ska kunna kliva in och fungera som apportör, oavsett hur duktig tränare han/hon är eller hur höga meriter hunden har. Det finns säkert de som är naturbegåvningar och snabbt utvecklas till goda hundförare utan vidare anvisning, men de allra flesta behöver en del stöd.
Det bästa vore om man den första säsongen (åtminstone under ett hyfsat antal jakter) fick apportera tillsammans med någon erfaren hundförare. Och jag tycker inte att det räcker att man tex ställer en novis mellan två erfarna hundförare med 30 meters lucka – de ska stå precis bredvid varandra! Man behöver nån som förklarar att det inte är ”flest fåglar vinner”, som säger vilka fåglar som är lämpliga att skicka hunden på direkt och vilka man kan vänta med, visar hur en påskjuten fågel tecknar i luften, demonstrerar hur man avdödar skammat vilt osv. (Det här med avfångning är ett eget ämne som jag skulle kunna prata länge om!)
Det är inte ovanligt att nybörjare ställs en bit bort, lite bakom linjen där det inte händer så mycket. Visserligen får man här en lugnare tillvaro, men å andra sidan är de fåglar som går ner långt från skyttarna ofta de som är svårast att få tag på. Men framförallt är det inte alltid lätt att se vilka som är påskjutna och vilka som inte är det, så passen långt bak är inte lämpliga för någon som saknar rutin.
På de flesta ställen är det inte önskvärt från ledningens håll att man har mer folk än nödvändigt närvarande, vilket tyvärr gör det svårt att ta med noviser för en vettig introduktion. Dessutom finns det ett stort motstånd bland etablerade apportörer (förmodligen är jag lika illa som någon annan!) mot att släppa in nya människor på scenen eftersom alla bevakar sina platser. Det här är ingen lätt nöt att knäcka – hur ska man kunna ge nybörjare på en förnuftig inledning till uppgiften som apportör, utan att irritera jägare/ägare eller ”riskera” sin plats på scenen?
Ett annat ämne med samma beröringspunkt – jag tycker det är alltför vanligt förekommande att man bara ser det skjutna fåglarna som ospecifikt ”vilt” eller som ”apporter”. Man får inte glömma att de faktiskt är levande varelser som naturligtvis ska behandlas med vederbörlig respekt.  Vi är inte där för att träna våra hundar eller för att ha en trevlig friluftsdag med kompisarna, utan för att göra ett fullgott eftersök på döda och skadade fåglar! Trots att det ibland skjuts en oanständigt stor mängd änder/fasaner under en dag, så måste varje enskild fågel betraktas just som en enskild individ. Det duger inte att vara nöjd med att man fått några fina apporter åt sin hund och att man har ungefär lika många fåglar i högen som skytten uppgivit att han/hon skjutit, tillfreds kan man vara när man dessutom gjort så gott man kunnat med efterapporteringen.
Jag är väl medveten om att jag sticker ut hakan och vill därför göra några förtydliganden:
- den överväldigande majoriteten av de apportörer jag träffat är synnerligen kompententa och hängivna sin uppgift
- jag anser inte mig själv eller mina hundar som ofelbara och är medveten om att jag också missar en del fåglar. Något annat är oundvikligt – den som säger att han/hon alltid får tag på alla fåglar är antingen en lögnare eller korkad!

Men eftersom vi är inblandade i en verksamhet som innebär lidande och död för oskyldiga djur, så MÅSTE vi rannsaka oss själva o fundera på vad som kan göras bättre. Håller ni med eller är jag helt ute o cyklar?  Skriv gärna en kommentar – det vore intressant med en diskussion!
 
 
 
 
Lite bilder från säsongens inledning:
 
Det är inte alltid så lätt att markera... Jag hade bra överblick men hundarna såg bara fåglarna en kort stund i luften. Något att tänka på när man står på prov o tycker att den där busken faktiskt skymmer sikten!    :o)

Man har inte roligare än man gör sig - här är det Peter Flinck som hittade en bra plats att utöva sin förmiddags-yoga på!!



 Ombordstigning för transport ut till passen. Alla väntar på att någon ska trampa snett o falla i vattnet, men det händer alltför sällan...
 
 Vi hade en alldeles fantastisk dag - det finns ingenting som slår en vacker septemberdag, särskilt inte om den spenderas på jakt!
 
 Och änderna flög otroligt bra!


 Grim kommer tillbaka efter en lång vattendirigering.


Som den rutinerade hund Baggi är så dammsuger han kanterna efter skammade fåglar...

 ...vilket såklart får önskat resultat.
 
 
 På väg tillbaka - 4 personer, 6 hundar och ett femtiotal änder var nog ungefär vad den roddbåten tålde!

 
Jens o Sting är på väg ut till sista såten - Holmen.
 
 

Gungfly, kanaler, starr o vass åt alla håll och ingen möjlighet att komma runt för att jobba från olika håll. Där borta står Cattis med sina flattar...

...och så här ser det ut på andra hållet. Ett fantastiskt vatten, men ack så svårtapporterat!

 Och imorgon är vi på väg igen... It's a hard life!  :o)

Vid pennan,
Sofia


8 kommentarer:

  1. Otroligt bra tankar där. Jag själv som nybörjare skulle verkligen uppskatta ett sådant upplägg, om vi nu skulle ha förmånen att komma vidare på jakt.

    SvaraRadera
  2. Bra formulerat och precis så här är det. Fina bilder!

    SvaraRadera
  3. Alltid jaktledaren som är ansvarig för jakten. Kan man inte bedriva en jakt på ett korrekt sätt med säkerhet och eftersök så skall man syssla med något annat! Banskytte exempelvis. Vad det gäller hundarna så är det alltid bäst med en mix unga oerfarna tar lärdom av äldre och förhoppningsvis både duktigare och kunnigare. På så sätt skall man kunna skapa en kontinitet.
    BE och Tassi

    SvaraRadera
  4. Vi nybörjare behöver sannerligen en bra introduktion! Det är, helt riktigt, inte alla som är skapta för att vara med som apportör på en jakt, men man behöver få reda på det också. Som nybörjare skulle jag vilja höra från en mer erfaren hundförare precis vad det är min hund och jag saknar. Om man på ett trevligt sätt kan påvisa brister utan att skamma novisen, så är det guld värt och, vill jag mena, helt nödvändigt! Helt rätt att släppa in "gröngölingar", men ta då ansvar för att lära upp oss bäst ni kan. Finns ingen vits med att komma in och göra ett undermåligt jobb, för att sedan aldrig mer bli tillfrågad eller inbjuden! Hur ska man då veta vad som gick fel eller vad man behöver träna på för att göra ett bättre jobb? Nej, fram för mer "bryska sanningar"! Annars får vi inte in något nytt blod på jaktmarker.

    SvaraRadera
  5. Mycket kloka ord Sofia

    SvaraRadera
  6. Bra skrivet Sofia!

    Om det finns de som inte tar sin uppgift som apportör på jakt på allvar och inte gör sitt yttersta blir jag riktigt besviken. Att tillsammans med min hund fylla ett behov och utföra ett nödvändigt och svårt arbete är det absolut roligaste jag kan tänka mig som hundägare.

    Prov och tävlingar i all ära, men för mig slår det inte att fylla ett verkligt syfte -att vara till nytta. Synd bara att det stämmer som du beskriver; som novis är det svårt att ta sig in i det jaktliga. Ännu svårare är det nog när man har viljan att träna sin hund steg för steg även under jakt, i avsikt att fostra en fungerande och balanserad jakthund.

    Jag är tyvärr också en gröngöling i det här sammanhanget och för mig är det svårt att sticka ut hakan och ta för sig, när man inte på studs kan leva upp till vad som förväntas av en på jakt.

    Det finns som tur är kunniga hundförare som gärna utbildar oss färskingar, men det hänger ju i mångt och mycket på att ha rätt kontakter för att få chansen. Jag har turen att ha en uppfödare som är en sådan mentor som du beskriver. Hon gör alltid sitt bästa för oss valpköpare. Hon är guld!

    /Jessika och Jaktyrans Vixe

    SvaraRadera
  7. Välskrivet och välbehövligt!

    Instämmer till fullo i vikten av ansvarstagande då vi åsamkar "lidande och död för oskyldiga djur".

    Som nybörjare skulle jag gärna se ett upplägg som det du beskriver. Förstår samtidigt att det kan vara en utmaning då många etablerade vill säkerställa att de behåller sina platser, vilket kan begränsa möjligheterna till introduktion av nybörjare.

    Träningsjakter är väl en möjlighet och lämplig plats. Var själv med på en utmärkt sådan föregående vecka. Men det är klart, en mentor, utöver jaktledaren - skulle varit perfekt! Nu hade jag en skytt som agerade i denna roll, vilket underlättade enormt för mig!

    Hoppas att du väcker debatt - och kanske också slår an strängar hos de som kanske inte alltid har fåglarnas bästa i beaktande..

    Och som jag skrev på din blogg, tack för en trevlig träning i söndags!

    SvaraRadera
  8. Så kloka ord! Tycker jag att du ska publicera i "Apportören".
    Karin Rankloo

    SvaraRadera